thereselindberg

Än en gång får jag känna på hur orättvist livet är... Och det känns skit.

Jag är tokförbannad, besviken och ledsen på mitt jobb. Eller på min chef kanske. Jag hade mitt bedömningssamtal igår. Visst kan man vara nöjd med att få bäst betyg i gruppen, men jag är fan inte nöjd!! Jag förtjänar inte det näst högsta betyget som går att få, jag är värd det högsta. Så är det faktiskt. Jag protesterade, klagade och sa emot... Men vad hjälpte det? Han hade ju sina svar och tankar på allt om varför. Det kändes ändå okej när jag därifrån efter att han motiverat om varför, han fick mig nästan att tro på det, ändå tills jag mötte zizzi och berättade. Hon trodde verkligen att jag skämtade. Då kom ilskan tillbaka. Min teamleader tror att jag skämtar med att jag bara har fått en 4:a och inte en 5:a, för hon har bedömt mig som en 5:a i sin bedömning. Jäklar vad arg jag blir!! Jag va tvungen att gråta mig till sömns igår, och idag har jag ingen som hellst lust att gå till jobbet.

Okej, ni fattar kanske ingenting om vad jag pratar om med befattning och siffror hit och dit, men det jag vill ha sagt är att livet är jävligt orättvist! Och jag är så satans trött på att alltid bli drabbad!

Fy fan.